Filmen Stardust *Varning spoilers*

Såg Stardust på Fantastisk Film Festival filmen är baserad på Neil Gaimans och Charles Vess grafiska novell med samma namn. Ordet baserad på skriver jag i fetstil för filmen har inte så mycket gemensamt med novellen mer än ramhandlingen och karaktärerna. Om ni tyckte det skilde mycket i V for vendetta mellan film och serie så är detta ingenting jämfört med Stardust.

Om ni vill bli överraskade när ni ser filmen sluta läs nu och låt den pirrande känslan gro tills filmen har biopremiär i början av oktober.

Det som gör att filmen och novellen skiljer sig åt är tempot. Novellen är långsam medan allt går fruktansvärt snabbt i filmen. Efter endast 10 min så får Tristan träffa Yvaine, i novellen så sker inte detta från nästan halvvägs in. Detta gör att dem har kortat ner väldigt mycket ibörjan ,klippt bort karaktärer och ändrat karaktärers förhållande till varandra.

I filmen har man även tagit bort all 1800-tals puritanism som genomsyrar novellen. Detta har ersatts med någon form av slappstick och high school filmhumor. Känslan av att man får en saga berättad för sig är försvunnen och ersatts av att man får se ett äventyr. I filmen har man ändrat så alla karaktärer är mer hopflätade och integrerar med varandra så det blir en form av jakt. Specialeffekterna i filmen är rätt usla och det ger den lite av en B-känsla.

Det jag tyckte bäst om i novellen var det sagolika beskrivandet, de små gåtorna, de parodiska gliringarna åt sagor och den romantiska delen som sakta växer fram, helt enkelt det lågmälda. Tyvärr så är allt detta försvunnet i filmen.

Jag gillade novellen väldigt mycket och då är det alltid svårt att se den omgjort till något annat. Därför är det viktigt att påminna sig om att när man går från ett medium till ett annat att det inte utförs en överföring utan en tolkning. Kanske skulle jag behövt ett förord om detta precis som jag fick när jag läste serietolkningen av Neverwhere.

Om man gillar äventyrsfilm så kan man gå och se Stardust. Tycker man om novellen så är det inte säkert man tycker om filmen. När man väl har vant sig vid att filmen är annorlunda så finns där en del underhållande drag t.ex. Robert de Niros karaktär.

DN:s rescention

Seinfeld i stor DVD-box tillsammans med soffbordsbok

En soffbordsbok som man kan veckla ut så det ser ut som ett soffbord. Detta var Kramers idé i något Seinfeld avsnitt. Vilket kommer jag inte ihåg men jag tror att jag kommer få reda på det 2007-11-28 då släpps nämligen Seinfeld - Kompletta samlingen 33-diskar. Där det även följer med en soffbordsbok. Priset på CDON var 1899kr vilket känns bra med tanke på att dem tar ungefär 370kr per lös säsong idag.

Enligt mig så är Seinfeld den bästa och största sitcomen (om ni nämner serien vänner i någon form av positiv anda i kommentarsfältet så kommer jag häckla och håna er till ni dör så snälla låt bli) som har gjorts men jag vet innerst inne att det också är en del nostalgi. Detta var en serie som man spendera sina ungdomsår till så jag tror aldrig man kommer kunna göra någon riktigt objektiv bedömning.

En sak som tyder på Seinfeld är stor är att när jag försökte stava Seinfelt i Word så rättar den mig till Seinfeld.

Postcards – True stories that never happened

Jason Rodriguz blir medtvingad på en shoppingrunda av sin flickvän. I ett antikvariat finner han en skokartong med använda vykort. Rodriguz väljer att köpa vykorten för att senare be ett antal serietecknare teckna en fiktiv historia utefter det kort Rodriguz skickar. Detta blir serieantologin Postcards – True stories that never happened

Ett vykort brukar stå för lättsamhet och spontanitet innehållet brukar inte ha något större existentiellt djup eller mening när man beskådar det. Det är kanske just därför som varje serietecknare i antologin väljer att berätta en historia som går djupt in på människans inre. De olika historierna tar bland annat upp ålderdom, kärlek, vänskap, död det som gör oss mänskliga.

I SVD kan man läsa ett uttalande av Joakim Pirinen där han anser att det är en stor fara när serier försöker efterlikna romaner och att serier passar sig bäst när dem är roliga, ironiska,eller politiska. Detta är något jag inte förstår i all intellektuell verksamhet finns det strömmar av det som gör oss till människor. Varför denna del inte skulle kunna få utlopp i serieformat är svårt för mig att förstå. Det känns som Postcards – True stories that never happened är på bra väg att visa att även serier kan innehålla djupare mening och mänskligt förstående.

Varje historia börjar med en bild av vykortet en beskrivning vad som står på det, när det har skickats. Jason Rodriguz berättar även varför han valde att skicka ett visst vykort till en speciell tecknare och vilka förväntningar han hade. Precis som de flesta antologier så är där en varierande blandning av teckningsstilar alla historier är gjorda i svart och vitt många av historierna har väldigt detaljerade paneler.

De två invändningarna jag har emot antologin är inte direkt allvarliga utan härstammar mer från att jag är svensk. Det första är att det är få kvinnliga serietecknare som är med och det andra är att många av historierna är väldigt knutna till USA-historia.

Jag rekommenderar Postcards – True stories that never happened till de som verkligen gillar seriemediumet till alla er som gilla serieböcker som är som Blankets. Men även till de personer som är intresserade av litteratur men endast tror att serier är spindelmannen och knasen.

Detta är ingen lättsam seriebok så om man tillhör de personer som tycker att serier ska vara action, superhjältar, bråddöd eller humor. Hoppa då över denna seriebok det finns så mycket annat att läsa.

Steampunk

Jag brukar säga att det görs för lite steampunk både när det gäller comics och film. Men efter att ha kommit över en artikel i The Boston Globe som handlar om Steampunk så vet jag att det finns fler hängivna. När jag hade läst artikeln så kan jag väll konstatera att jag inte är hängiven mer intresserad. För hängiven är man nog först när man bygger om sin dator till viktorianskt mode som bilden visar, bilden kommer från steampunk workshop.

Varför är jag intresserad steampunk ? Det är något speciellt med stora farliga maskiner som sprutar ut svart rök som ingen riktigt har kontroll över och viktoriansk livsstil och estetik som får mig att vurma för det. Men det är även en blandning av fascination och skräck att leva i samhälle där allt drivs mekaniskt där det känns som utvecklingen har stannat, någon form av efterkatastrofen tillstånd fast utan katastrof, att leva i ett imperium som bibehåller status quo. Fast om det är någon gång man skulle ha levt svinigt överklass liv utan att förstå konsekvenserna för sitt levena så skulle det vara under viktorianska tidsepoken. Tänk bara känslan att få glida runt bland de brittiska kolonierna upptäcka utforska och få ta med sig hem uppstoppade djur, marmor byster och mystiska artefakter till imperiets hjärta. Att under sina sista dagar i livet när syfilis har tagit över. Få somna in efter en pipa av opium samtidigt som man hör tickandet av de tusen kugghjul som driver ens fickur.

Efter att surfat runt lite så hittade jag följande: The Steampunk magazine. Det är en väldigt välgjord tidning som innehåller bland annat noveller och artiklar om hur du bygger olika saker. Interjuver med författare som har bidragit till steampunken framväxt samt steampunk mode. I första numret kan man även läsa ett riktigt galet manifest varför punken ska tillbaka in i steampunken. Allt hopknåpat av väldigt seriösa entusiaster tidningen finns både som onlineformat och i pappersformat.

Jag får ta tillbaka att det görs för lite steampunk. Det finns en steampunk kultur det gäller bara att hitta den. Frågan är hur djupt ner i kaninhålet man vill falla.